En Krönika publicerad i tidningen Norra Skåne 2007
Du kan se dem på stan, sittandes på trottoaren bland fimpar och smuts. Kanske möter du någon av dem i rulltrappan, de är på väg upp och du ner. Era ögon möts bara under några få sekunder, men du hinner ändå få en rynka mellan ögonbrynen, en liten sammandragning i magen, och tanken; vad är det där för någonting? De kan vara grovt sminkade, gärna med svart kajalpenna runt ögonen. De kan vara utsmyckade som vildarna i afrikanska djungeln dvs. med allehanda piercing på de mest märkliga ställen. Tjejer som inte borde visa magen - eftersom den inte är lika platt och len som hos fotomodellerna i reklamen - gör det ändå, och du undrar om de inte har någon som helst självinsikt, för det är väl ändå det som de ska få i skolan i dag. Ja, eftersom kunskapen inte längre är prioritet ett, utan först och främst ska man finna sig själv och därefter, om man skulle råka ha lite tid över, söka efter ”kunskap” ute i cyberrymden.
Du vet redan vad jag pratar om.......tonåringarna. De som befinner sig i puberteten, en ålder som få av oss känner behov av att återuppleva. Den period i livet då man testar gränser för sista gången innan man tvingas betala sina egna räkningar och inte längre kan säga ”jamen, det var inte jag, det var han!”. Den tidsera då man upptäcker det andra likväl som det egna könet. Man får även erfara livets hårda grundvalar som går från bokstavskombinationen MVG till dess motpart IG.
Personligen har jag alltid tyckt att tonåringar är ett otäckt släkte. De famlar i mörkret efter något att hålla i och man är livrädd för att de ska grabba tag i jackärmen där i rulltrappan och börja måla graffiti på ens inre fasader, eller kanske helt plötsligt bara börja gråta utan någon som helst synlig anledning. Vid sådana tillfällen känner jag en oerhörd lust att bara skrika rakt ut, men jag är ju vuxen så det passar sig inte, därför tänker jag istället högt för mig själv: blanda inte in mig i er ångest, jag tog mig ut till andra sidan och här vill jag leva, ja här vill jag döö...!
Fråga mig inte hur det gick till, men sedan snart 5 år tillbaka har jag arbetat som högstadielärare och jag har aldrig gjort något mer utmanande eller mer lustfyllt i hela mitt liv!
